Tänker jag inte, finns jag alltså...och intet
Jag förstår inte hur eller varför mina tankar rör sig på det sätt de gör. När jag anstränger mig riktigt hårt för att förstå så känner jag mig vilsen. Varje gång jag reflekterar över mina tankar, eller ser min egen spegelbild kryper en rädsla över mig och jag blir plötsigt medveten om att mitt utseende inte stämmer riktigt. Det är som att jag aldrig riktigt kan komma ihåg mitt eget utseende. Varje gång jag ser mig själv i en spegel eller på ett foto ser jag en ny person. Jag är ingen religiös person och jag tror aldrig jag kommer hitta mig själv, varken kroppsligt eller själsligt. På ett sätt är det en betryggande tanke. Det betyder att jag heller aldrig kommer vare sig leva eller dö, iaf inte i den bemärkelse som vi vanligtvis brukar lägga i de begreppen.
Ingenting är egentligen statiskt och det underlättar därför om man tänker på sin egen person som någonting man gör istället för någonting man är. Man kan exempelvis inte vara psykiskt frisk, men man kan agera som om man vore det. Allt vi gör definierar den person som vår omgivning uppfattar oss "vara".
När jag senare börjar fundera över om det är min omgivning eller jag själv som bestämmer mina tankebanor och handlingar börjar jag få ont i huvudet.
